Denna skålgrop finns på höjden ovanför Skeberga gård.
Fångstgropar är den vanligaste typen av fornlämningar i Skandinaviens inland. De har använts för fångst av vildren, varg och älg samt i mindre utsträckning även för räv och björn. De användes från stenåldern fram till 1800-talet då jaktformen förbjöds. Fångstgropssystemen spärrade av naturliga viltstråk. Groparna var trattformiga, fodrade med slanor och och täckta med ris. Lämningarna efter en fångstgrop består av en grop med en diameter på 2 – 4 meter och ett djup från några decimeter till mer än 1 meter. Gropen omges ofta av en låg vall av uppskottad jord som är 3 – 4 meter bred. Fångstgroparna kan ligga ensamma eller på rad. Fem eller fler i rad benämner vi som fångstgropssystem. Dessa kan vara kilometerlånga och innehålla många gropar. Det inbördes avståndet mellan groparna kan vara över 50 meter.