Koffa på Vänerns botten, under en Torsösnipa.. Åsa 11 år
Koffa
Kåffa, hon kallades så, möjligen kan namnet stavas Koffa, men det är av underordnad betydelse. Vid mörkaste tid då laken gick upp mot grundare vatten för att leka och även annars kunde det hända att Kåffa begick hugg. För den fiskare som gav sig ut i mörkret gällde vissa förordningar, om ovan beskrivna napp konstaterades. Han skulle försiktigt hala hem reven. Om han klarade att få upp Kåffa till ytan skulle hans snabbt som anden ta av sig halsduken, vira den om Kåffa och därefter återförpassa henne i djupet. Gjordes inte detta kunde oerhörda saker hända.
“Mister O” TSL 1972
Vänerns mystiska ”Koffa” på Sörvikapojkarnas krok.
Avskrift från en artikel ur G-P tidigt 60-tal
Dä va en gubbe på Djurö. Han stod på isen och feska med huggkrok och hade en gryta med eld i som värmde. På natta nappa det. Han hanka opp och på kroken satt en levande barnonge.- Att det finns mystiska väsen i denna sjö är lika säkert som jag står här, säger den yngste av Sörvikapojkarna på Torsö, 74-årige Gustaf Loman.
-Vi ljuger aldrig, säger storebror, 86-årige Johan, eller nästan aldrig om vi ska tala riktigt sant.- Nue, denne gubben från Djurö trodde inte sina ögon. Vem hade gjort dä? Han kasta alltihop på isen och skulle laga sej i land. Han tog två steg och stod vid öppet vatten. Då vände han om, togbarnongen och vira sin halsduk om en och slängde`n tebaks i vaken. Vips la sej isen och gubben kunde gå hem. Gustav, säger Johan, du som är ung och rask, gack opp på vinn och hämta ner kroken som lakekoffa nappa på. Det är klentroget folk i stugan. Och medan Johan rumsterar på stugvinden berättar Johan i Sörvik om den gången för många år sedan när ha lyckades dra koffa- detta mystiska sjöväsen som ännu ingen sett -närmare båtkanten än någon annan varelse förmått. Det var strax före jul och vi satt i Bomösundet med huggkrok och ja en till. Vi hade riggat upp ett vindskydd och eldade i båten för att vi inte skull frysa ihjäl. När jag satt och kände med kroken kom det en liten stöt i reven. Jaså tänkte ja, här har gått lake under kroken, det är bäst du slacka lite mer Johan. Då kom det ett napp och det var precis ingen nors som hängde på. Reven löpte ut och jag orkade inte hålla emot, va f—n, är det ankarkättingen jag har napp i. Då tog det till att rycka som en oxe nere i djupet. Det är Skam själv som jag fått på kroken, vet jag ändå att jag sa. Jag vira reven ett par varv kring näven och tog ett nappatag. Sakta men säkert tog jag hem tum för tum. Det var koffa som hade nappat, det förstod jag grant nu. Tre gånger hade jag henne nästan oppe, men orkade inte hålla emot. Tredje gången var ho bara en halv famn från ytan.
-Hälla på båten så eldskenet lyser i vattnet, skrek jag te den andre. Hälla för högre farao så att vi får se henne. Men han vågade inte . -Ge mej öxa så vi får opp henne skrek jag men han vågade inte det heller. Och det var kanske lika bra det för hade ho ryckt oss i sjön är det inte sagt att vi hade klarat oss. Men jag fick i alla fall hällat på båten så pass så koffa såg eldskenet. Då ryckte ho så förbannat så hon kom loss. Nappar alltid på ytterkrok – När jag fick opp huggkroken var en av yttre kroka alldeles rak. Koffa nappar alltid på yttre kroken visst är märkligt!